Golf på Dundonald och hemfärd.
Frukost vid 9:00, Kimmen längtade efter en svensk frukost med yoghurt, musli, svenskt kaffe och en smörgås med svensk ost och några extra skivor sotarrökt skinka. Det är intressant att ett land som i princip lever på vita trianglar med massor av goda pålägg inte har förstått att de skall ätas till frukost. De envisas med att äta dem till lunch i stället. Till frukost trilskas de med rostat bröd och mumsig marmelad. Vilket vi turister från Sverige ledsnar på redan efter en morgon. Som tur är går det att lägga det stekta ägget och baconen på mackan. Toppar man detta med den stekta tomaten har man vad vi kallar en lyxmacka till frukost. Man bör dock ta the i stället för kaffe då teet oftast är mörkare till färgen än kaffet i Storbritannien. May Chin gjorde dock ett hyfsat kaffe (hon la förmodligen i en extra skopa åt oss Svenskar).
Denna frukost var även Jim närvarande. Kan det bero på att vi skulle åka hem och de ville försäkra sig om att vi inte missade att betala notan eller kan det vara att de faktiskt var nöjda med oss och ville tacka för denna tid. Förmodligen var de nöjda med oss då han stigit upp och gjort havregrynsgröt åt Kimmen. Kimmen bjöd över Jim och May Chin till Sverige efter nyår, vi får se om de kommer. Då ska de få smaka på Svensk ost till frukost.
Efter att ha packat det sista och försäkrat att de införskaffade godsakerna var väl inlindade i mjuka smutskläder gick vi ned i foajén. Vi gav May Chin en skål från Kosta Boda och en dalahäst som ett tack för denna tid. Vi talade om för henne att det var en svensk mulåsna vilket blir ”a Swedich Ass” vilket vi tyckte passade bra efter att ha tidigare lärt oss att ungefär 1% av de svenska turisterna är ”Swedish ars”. Efter några kort hoppade vi in i taxin och begav oss mot golfen.
När vi närmade oss banan ökade förväntningarna. Vi visste att banan var bra och en riktig linksbana. Vi såg på träden att det blåst en del så vi förstod att det skulle bli en tuff runda. När taxin svängde in mot banan blev vi stoppade. Vakten frågade vilka vi var och vi svarade ”Karlsson at 12:12”. Han hälsade oss välkomna och släppte in oss. Framme vid baracken (klubbhuset) togs vi emot av en kille som snabbt placerade en bagbricka på våra bagar. Det var tydligen grenfeebeviset. Vi gick in och placerade allt bagage i omklädningsrummet. Här var det trångt då Roland bokat in ytterligare ett 20 tal svenskar som skulle ut och lira. De skulle förmodligen med samma plan som oss och därmed hade även de sitt bagage med sig. I omklädningsrummet fanns en äldre herre som gick runt och såg till att allt var tillfylles. På muggen var änden på dasspappret hopvikt till en spets och fäst med en klisterlapp med klubbens emblem på.
Nu förstod vi att det var lite klass på stället. Att klubbhuset bara var en barack beror nog på att detta är klubbens andrabana. Huvudklubben Lochlomon ligger närmare Glasgow och där tar de bara emot greenfeegäster om de spelar med en medlem. Så övriga greenfeegäster hänvisas till denna bana. Väl ombytta gick vi in i restaurangen och beställde in lite att dricka (2 cola och 2 bärs). Här satt vi och smuttade samtidigt som det vindpiskade gräset stretade utanför. Vi hade förmodligen suttit där fram till start om det inte varit för att Roland (som kommit för att hälsa på dem han ordnat resa åt) tvingat ut oss på rangen. Ingen av oss var direkt sugen på att gå till rangen i denna vind men han sa att det var värt besväret. Väl framme vid rangen förstod vi vad Roland menade, vi hann precis fram när våra fyra Caddies mötte oss. De presenterade sig och vi beskskrev kort vilka vi var.
Vi slog ett tag och caddisarna putsade klubborna vartefter vi bytte, så varför inte byte klubba lite oftare. Bullen frågade sin caddie om hur mycket det blåste. Han svarade 25-30 ”mils per hour” en snabb huvudräkning gav 16-17 m/s vilket borde passa oss. När alla var nöjda begav vi oss mot 1:a tee. Vi slapp bära och vi hade några som kunde hjälpa oss att hitta bollar. Kunde det vara bättre? De som tvekat att betala för en caddie tidigare var nu helt övertygade om att det var rätt val. Framme vid tee möttes vi av en starter som välkomnade oss och delade ut scorekort.
Vid startkuren fanns även pennor och peggar så det var bara att förse sig. Bullen och Fredrik spelade ihop mot Kimmen och Sunkan. Summa hcp var exakt lika så nu slapp vi fundera på hur många slag som skulle fördelas. Bullens caddie skickade fram en driver och bad honom slå ett lågt slag. Alla fyra lyckades ta sig ut i närheten av fairway trots stark vind från vänster. Caddisarna greppade baggarna och såg inte helt missnöjda ut. Vi var nu igång och ett leende spred sig över våra läppar. Linksbana i stark vind och hjälp att ta sig runt, Sunkans leende var nog bredast och det skulle visa sig att det bara skulle bli bredare och bredare vartefter rundan förlöpte.
När vi kom ut på 9:an frågade Bullen sin caddie igen om vinden. Vi var nu ute på lite slätare mark och det kändes som att det blåste mer än vid klubbhuset. Han svarade att vi nog hade rätt och han misstänkte att det var en bit över 40 ”miles per hour” i byarna. Sunkans leende blev ytterligare lite bredare när vi nu förstod att vi spelade en linksbana i storm (25 m/s). Bullens caddie sa även att detta var årets blåsigaste dag.
Efter rundan betalade vi caddisarna och gav dem £10 var i dricks. Sedan gjorde vi oss snabbt i ordning och ringde efter taxi. Det var kö i restaurangen så vi resonerade att det var bättre att komma till flygplatsen och käka. Vi hann dock med en stödbira innan taxin kom. Medan vi läppjade på den kalla drycken kunde vi konstatera att detta var livets hittills bästa golfupplevelse alla kategorier. Vi har alla spelat bra banor förut men att spela en linksbana i storm är svårt att bräcka. Resultatet efter 4 timmar i vinden blev förvånansvärt jämt och bra.
| Boll | Namn | PoängBogey | Poäng | Totalt |
| 1 | Fredrik | 24 | 3 | 19,5 |
| 1 | Bullen | 23 | 2 | 15,5 |
| 1 | Kimmen | 22 | 1 | 15 |
| 1 | Sunkan | 21 | 0 | 11,5 |
På flygplatsen hade vi inga problem att checka in och vi slapp även denna gång övervikt. Väl inne satte vi oss vid ett bord och tittade på TV. De visade EM kvalet mellan Skottland & Spanien. Skottland lyckade mot alla odds vinna. Vi fick se lite fotboll spelas i Skottland trots allt (dock inte live).
Vi skramlade ihop de sista punden och betalade för maten och drycken. Nu fanns det lite tid att ordna det sista (taxfree och något skoj till kottarna där hemma). Vi köpte även några trianglar att tugga på under hemresan. Planet var ca 30 minuter försenat men det lyckades de inte informera om. Istället samlades alla svenskar nära gaten och väntade. Vilket inte boarding personalen tyckte om. Men då det stod att planet var i tid så kändes det som dumt att inte hålla sig i närheten. Väl på planet så fick vi den sedvanliga säkerhetsgenomgången. Stewarten (engelsktalande) lyckades dock höja stämningen ett snäpp genom att dra den igen på svenska. Svenskarna skrattade gott och de övriga fattade ingenting. Bullen försökte fota stewarten men blev stoppad. Ryan Air har tydligen en policy som förbjuder passagerare att fota personalen. Kan det vara så att det finns passagerare som inte är helt nöjda och man vill förhindra fotografering av personalen. Även denna resa beställde vi en så att vi klarade både start och landning.
Väl framme på svensk mark så blev Fredrik av med passet. Som tur var det i samband med att vi gick genom passkontrollen. Man får tydligen inte behålla rosa pass efter att man kommit hem. Taxin väntade på oss och vi var nu på väg hem mot E-tuna. Sunkans leende började så smått ge sig men det kommer förmodligen att finnas kvar ett tag till.