Sightseeing på The Isla of Arran
Frukost som vanligt vid 8:45, Kimmen fick ost till det rostade brödet. (Vi ligger nog inte så mycket på minus hos May Chin). Kimmen var dock inte helt nöjd med de orangefärgade klumparna som han fått på ett litet fat. Efter att ha plockat ut de tunnaste klumparna konstaterade han att ostkulturen i Skottland inte är riktigt lika utvecklad som i Sverige. Vi äter ofta ostar från andra länder men den ljusgula osten vi lägger på frallan hittar vi nästan bara i norden. Att hitta en lagrad Västerbotten eller en mild Herrgårdsost kan vi glömma när vi kommer utomlands. Ett annat konstaterande är att osthyveln tydligen är en lyxartikel i Storbritannien. De envisas med att karva dessa oranga kuber med en vanlig kniv eller så river de osten och lägger på sina sandwichar. Frågan är om man inte skulle kunna bli rik på att köpa in ett antal kinatillverkade osthyvlar och sälja dem för £10 st i Engelsk TV-shop. Det räcker med att prångla ut en hundratusen exemplar så är pensionen klar. Det går säkert att sälja fler då England är stort och de oranga kuberna många. Vi kan säkert prångla ut lite gul ost när vi ändå är i farten. Vem vet, vår hushållsost kanske kan ses som en delikatess i detta land då all annan husmanskost är smaklös och intetsägande.
Dagen var planerad helt utan taxiresor så vi startade med en gångtur mot tågstation. Denna gång vann vi ingen resa. Tydligen slipper man skraplotter om man skall åka både tåg och färja. Kimmen skippade kaffet då denna tågresa inte var lika lång som sist. Han skulle helt enkelt inte hinna få i sig den överhettade svarta drycken. Alla var trötta och sega så resan var lugn. Väl framme i Ardrossan där färjan gick från tänkte vi att det var bäst att hitta färjelägret först innan vi tog oss in på en pub. Även detta skulle visa sig vara felplanerat. Normalt går tåget ända fram till färjestation. Det gäller givetvis bara då man tar tåget som är anpassat till färjan. Så vi fick kliva av lite tidigare och gå ca 4 km. En vacker promenad längs stranden vilket hade varit romantiskt om det inte vore för att vi var 6 trötta och lite efterförfriskade grabbar. Vi konstaterade dock att vi nu var på ett ställe där tidvattnet har en viss inverkan. För tillfället var det lågvatten och som tur var lite frånlandsvind. Doften från ruttnande tång är långt från barndomsminnena av aromen som sprids i luften då man öppnar en påse med hallonbåtar. Efter en gångtur på ca 3 km hittade vi en pub. Vi var nu törstiga och tänkte att det inte kan skada med en stödbira på vägen. Det visade sig att just denna pub var stängd eller kanske till och med hade konkat. Dörren såg inte ut att gå att öppna längre. Det var bara att gå vidare mot en båt vi såg ca 1 km längre fram, bort från synlig civilisation och mot ett typiskt hamnområde med lagerhus och tullstation. Klockan var nu ca 10:40 och vi kom in i en vänthall som var i princip tom. Det fanns en mängd stolar och soffor och ett litet fik som serverade kaffe, läsk och vita trianglar i ena hörnet. Övriga drycker gick däremot inte att få tag i utan vi hänvisades in till byn. Då vi nu var less på att gå så accepterade vi läget. Nästa båt gick kl 12:30 och vi orkade inte gå till ett annat ställe för att vänta. Vi slog oss ned och efter bara en kort stund vilade de flesta.
På färjan gick Bullen, Westberg och L-G till baren, övriga satte sig i restaurangdelen. När väl färjan lämnat ”bryggan” öppnade baren och försäljningen i restaurangen. För att slippa att blodsockret sjönk för lågt införskaffades några vita trianglar. Drycken varierade från cola till en liten flaska rött. De i baren hann även med en GT innan maten. Väl framme i Brodick var det bara att hitta rätt buss för att ta oss mot den norra delen av ön Arran. Enligt busstidtabellen skulle resan ta 43 minuter. Vi klev ombord och iaktog en förfriskad äldre herre som satte sig längst fram. Mannen i fråga bar på en plastpåse med en stödflaska av starkare sort i. I sverige hade denna man förmodligen inte fått kliva på en buss men Skottar är trevliga och förstående. Vägarna på denna ö var skumpiga och smala. Vi passerade ett par banor och ett bryggeri. Det fanns även en aromshop vid sidan av vägen. Tur att vi bara var grabbar, annars hade vi nog stannat bussen för att gå in i denna shop. Några av oss började nu inse att ett besök på muggen innan vi klev av färjan hade passat bra. Att sitta i en mindre modern buss på en smal och skumpig väg i 40 minuter kan knäcka den bäste. Fredik och Bullen var nog de värst drabbade. Det som klarade upp resan var att vi stannade mitt ute i vildmarken. Inte för att pinka utan för att busschauffören klev ut ur sitt bås och väckte den äldre överförfriskade herren. Då den äldre herren vid detta lag sov djup var det inga problem att höra dialogen:
- ”Min herre, du skall av här”
- ”gghmn bbhgt”
- ”Du sa att du skulle kliva av här”
- ”Jag shka inte shliva av någonstans”
En kort väntan innan den äldre herren vaknar till sans
- ”Hallå, Här ska jag av”
- ”Jag sa ju det!”
Busschafören kliver in i sitt bås och den äldre herren kliver av och börja gå åt motsatt hål än färdriktningen. Vi undrade dock vart han var på väg. De sista kilometrarna hade vi inte sett vare sig hus eller avtagsvägar. Det var nog tur att han hade med sig en påse med stöddricka.
Väl framme i Lochranza fick vi använda stopknappen, busschafören vände sig om och frågade vart vi skulle. Vi svarade att vi skulle till destilleriet varpå han backade tillbaka ca 20 m och sa att vi var framme. Vi såg destilleriet och började traska, vid grinden möttes vi av en bil. En gentleman klev ur och undrade om vi var de 6 från Sverige som hört av sig. Han välkomnade oss och bad om ursäkt för att den som skulle ta emot oss var i Japan och att de var underbemannade. En vanlig rundtur skulle dock gå att ordna. Vi fick se en video och de sedvanliga kärlen för tillverkning av whiskey. Efter rundturen fick vi smaka på den ädla drycken och lyssna på lite skrönor. Fredrik var lite besviken för han vill även se tunnorna men det fick vi inte. Vi satte vi oss i restaurangen. L-G och Westberg var inte så hungriga så vi beställde in 3 tallrikar med chips. Bullen var lite extra hungrig så han beställde en macka. Det var nu ca 3 timmar till att sista färjan skulle gå tillbaka till fastlandet, så vi gick ner i shopen och införskaffade några flaskor för att ha som minne (drygt 2 per skalle). Vi frågade om det fanns en pub i byn och vi hänvisades till hotellet ca 500 m längre ned längs vägen. Vi tog våra påsar och gick och gick och så till slut så gick vi en bit till. Inte fn hittade vi något hotell. Sunkan och Bullen gick en bit till efter att de andra ledsnat. De fick se en ruin och havet men inget hotell så det var bara att gå tillbaka. Hur kan en by med 200 innevånare vara så lång och bara innehålla en pub? Väl tillbaks så hade destilleriet stängt så det blev till att vänta på bussen ute vid vägkanten. Det var tydligen bara att stå där och vinka så stannade de. Vi såg damen i shopen jaga ut några får från området. Man jagar tydligen ut turisterna före fåren. Efter en stund kom bussen. Fredrik och Bullen såg till att tömma straxt innan för att slippa en skumpig färd till.
Hemresan gick smidigt, bara 15 minuters väntan vid tågbytet. Väl hemma bytte vi om och tog oss till Burger King för att ordna till budgeten efter middagen dagen innan. Burgarna var en besvikelse men vi fick i alla fall något i magen. Vi avslutade i salongen och pratade med Jim som berättade att han ofta åkte över till Arran för att vandra omkring i bergen. Han berättade även att han sett alla liken i soporna och antydde att han aldrig sett så många tomma flaskor på så kort tid. Vi berättade inte att vi kastat några extra tomglas på annan ort. Vi frågade varför man i Storbritannien installerar duschar som antingen droppar kokhett vatten eller sprutar iskallt vatten. Vi frågade även om alla duschar kräver 220 V för att fungera. Tydligen har de en varmvattenberedare men den är bara kopplad till kranen i handfatet. Vi fick ingen klar bild om orsaken till detta men det kan vi säker fråga om nästa gång vi åker.
